Mina första trevande försök att flyga i moln skedde den där sommaren 1954 på Ålleberg.
En eftermiddag hade jag hittat en termikblåsa söder om Ålleberg. Jag kurvade och steg. Så småningom hade jag nått molnbasen. Okej, tänkte jag. Jag fortsätter in i moln. Man sitter ju med sitt ganska konstanta roderutslag, så på sätt och vis var det bara att fortsätta. Där satt jag utan att se något annat än instrumenten. Och steg.
På instrument-brädan fanns ett viktigt instrument, ”spaden och kulan”. Spaden är en gyrobaserad visare som med sitt utslag visar åt vilket håll man svänger. Kulan visar om man har rätt lutning i förhållande till svängen. Om kulan ligger i mitten svänger man rent. Däremot finns på segelflygplan inte någon gyrohorisont som visar om nosen pekar uppåt eller neråt. Det behövs heller inte eftersom ett segelflygplan är utan motor. Om man har rätt fart har man rätt nosläge. Om däremot farten ökar ligger man i dykning. Minskar farten, ja då är det bäst att sänka nosen.

Jag försökte hålla kulan och spaden rätt och det gick ganska bra. Men så ville jag inte fortsätta längre. Manövrerade spak och roderpedaler för att gå ut på rak kurs. Då pekade spaden åt ena hållet och kulan försvann åt andra.

Snabbt tillbaka till de ursprungliga roderpositionerna och ut med luftbromsarna. Eftersom jag låg i stigande luft blev – trots luftbromsar – sjunket litet. Jag tyckte det tog en evighet att komma ut ur molnet. Blicken svepte då och då ut mot vingspetsen i förhoppning om att få se marken. Plötsligt fick jag se ljusa linjer som roterade. Det var vägarna i landskapet under mig som började skymta genom de lägsta molnslöjorna under mitt kurvande. Jag var äntligen på väg ut ur molnet. Flög tillbaka till Ålleberg och landade, en erfarenhet rikare.
Jag berättade för Klevas om mina erfarenheter. Då berättade han vad som brukar hända i moln, nämligen följande: Under kurvandet i molnet har man ingen horisont i sitt perifera seende. När termikblåsan knuffar till planet så det får en brantare lutning ser föraren inte det men erfar att farten ökar. Det naturliga är då att ta åt sig spaken för att minska farten. Farten minskar, men i verkligheten har det resulterat i en brantare sväng. Upprepas detta blir svängen ännu brantare.
Ny flygning. Termik. In i moln. Då hände precis det som Klevas sagt. Jag kände kyttet, farten ökade, jag tog spaken åt mig. Läget under kontroll. Nytt kytt. Farten ökade. Tog spaken åt mig. Nu satt jag klistrad mot sätet i bara 80 km/t. Aha! Jag ligger nu i mycket brant sväng. Då går jag väl ur då! Spaken kraftigt åt höger tillsammans med sidroder-utslag åt samma håll. Men – jag glömde att jag satt med spaken fullt bakåt! Jag gick visserligen ur svängen, men steg! Fartljudet tog slut! Allt tystnade. Jag förstod att jag höll på att få en vikning, men tack vare att jag var inne i moln slapp jag se hur jag tumlade och passade istället på att dra broms medan farten var noll. Sedan var det bara att hålla stadigt tag i spaken och med neutrala roder låta Olympian själv ta sig ur molnet. No problems.
Det skulle dröja till 1956 innan jag gjorde nya försök. Det första var med vår lilla Hütter 17 SE-SAD trots att den saknade de två viktiga detaljerna spade och luftbromsar. Det försöket gick till så här:
Jag hade kommit upp under molnbasen och var sugen på att fortsätta in i moln. Eftersom det inte fanns någon spade valde jag att lägga mig på rak kurs. När jag kom in i moln försökte jag känna om det tippade åt något håll och då göra en korrigering. Första rakan gick bra och jag kom ut ur molnet på rätt köl, snyggt och prydligt. Stor sväng utanför molnet och åter rak kurs in i molnet. Jodå, det gick bra. Jag kom ut på andra sidan. Ny stor sväng. Så småningom gjorde jag svängarna mindre – där förlorade jag ju höjd – och riktade in SAD på rak kurs genom att titta bakåt. Så småningom upptäckte jag att jag höll förvånansvärt konstant fart, 80 km/t. Det var väldigt så precis jag flög! Men så blev jag misstänksam. Mycket riktigt. Några rörelser med spaken visade att fartmätaren hade frusit. Jag visste nu inte vilken fart jag höll. Hüttern hade dock en trevlig egenskap som jag upptäckt tidigare. Man kunde ta spaken sakta bakåt till ett bottenläge utan att planet vek sig åt ena eller andra hållet, bara sjönk på rätt köl. För att nu i ovissheten få ett utgångsläge gjorde jag just så. Tog spaken sakta åt mig till bottenläget. Då visste jag att nu hade jag lägsta fart. Så släppte jag sakta fram spaken och kunde så bedöma att jag flög med rätt fart igen. Och kom ut ur molnet. Nu stannade jag kvar utanför molnet. Jag hade stigit 300 meter! Litet trött kände jag mig och la SAD i en sjunkande vingglidning under sväng, en skön rörelse där jag lutade mig mot sidan. Och landade. Det var min tredje flygning med SAD.
Sannolikt beroende på dessa erfarenheter skulle nästa molnflygning komma att lyckas helt och fullt. I en fin termikblåsa med Olympian SE-SHZ nåddes molnbasen på bara 1000 meter och jag fortsatte jag in moln. Variometern visade bra stig. Håll spaden i schack, låt den inte gå för långt ut åt vänster. Kulan i mitten! Det steg bra! 1500 meter, 2000 meter. Fint. På 2750 fick jag is på vingframkanten och rutan. Tänk om jag kunde ha kvar isen när jag kom ner och visa upp att jag varit högt! På 3300 meter kom jag plötsligt ut ur molnet ut i solskenet. Vilken syn! Hela molnet gnistrande vitt under mig och långt där nere låg marken mörk i skuggan. Det här var roligt! Det rasslade till. Det var isen som lossnade. Första gången det hände hajade jag till. I ögonvrån såg jag något som lossnade. Var det något som gick sönder?
När jag kommit halvvägs ner utmed molnsidan flög jag in mot molnet från sidan. Det hade varit så roligt att lyckas med molnflygningen så jag ville göra ett nytt försök. Det gick inte alls! Inne i molnet utan yttre referenser skulle jag hitta till kärnan i termikblåsan. Jag fick uppleva de kraftiga gränserna mellan stig och sjunk. Att komma från sjunk till stig kändes som om man satt på en stol och någon drar i benen så att man faller ner på golvet. Pang! Men jag var nöjd. Ut i fria luften igen och njuta av utsikten. Barografen hade ritat så min höjdvinst hade blivit registrerad.
Tyvärr har utvecklingen av flygtrafiken medfört att det blivit svårare att hitta fri luft för sådana här härliga upplevelser. Jag är mycket tacksam över att ha fått uppleva triumfen att komma ut ”på toppen”.

Tillbaka till verkligheten.